Snart är det slut på år 2011. Det är dags att summera driftåret för alla avloppsreningsverk. Klarades årets utsläppskrav? Miljörapporter ska skrivas. Men hur beräknar du ditt medelvärde egentligen?
Enligt Naturvårdsverkets SNFS 1990:14 ska samtliga verk med en belastning över 501 personekvivalenter (pe) ha flödesproportionell provtagning av utgående vatten. Detta innebär att en provtagare ska ta prov var X m3 (X:et ska motsvara en volym som gör att provtagningsintervallen vid normalflöde inte överstiger 10 minuter). Även bräddat avloppsvatten vid verket ingår i provtagningen men det är endast vid verk större än 20000 pe som flödesproportionell provtagning av detta flöde krävs. Beroende på belastning på verket krävs olika provtyper (dygnsprov eller veckoprov) med varierande provtagningsfrekvens (antal prov/månad eller vecka). Ett på förhand fastlagt provtagningsschema bestämmer vilka dagar prover ska analyseras.
Kraven på maximalt utsläppta mängder av COD, BOD7, P-tot och N-tot varierar med verkens storlek och recipient. Enligt SNFS 1994:7 gäller generellt för de allra flesta verk att utgående årsmedelkoncentration för BOD7 och COD inte få vara högre än 15 mg O2/l respektive 70 mg O2/l. Dessutom har verk över 10000 pe med recipient i havs- och kustvattenområden mellan norska gränsen och Norrtälje kommun kvävereningskrav. Verk mellan 10000-100000 pe ska klara en årsmedelkoncentration på 15 mg N/l medan verk över 100000 pe ska klara 10 mg N/l. Minst 70% kvävereduktion gäller i a f i samtliga fall. Sedan tillkommer naturligtvis fosforkrav, men där vet jag inte om det finns generella krav. Enskilda verk kan också ha hårdare krav beroende på recipientens situation, även krav på maximal ammoniumkoncentration och syremättnadskrav kan finnas, rikt- och gränsvärden kan finnas på kvartals- eller årstidsbasis. Nya villkor är dock på gång över hela Sverige i och med Baltic Sea Action Plan (BSAP) och EU:s vattendirektiv. Hårdare krav är att vänta.
Men nu till saken. Kraven är ofta i form av maximala medelkoncentrationen över en tidsperiod. Mer flöde innebär alltså att mer får släppas ut. För verk över 20000 pe måste minst ett veckoprov i veckan tas ut för analys av P-tot och minst ett dygnsprov/vecka för både N-tot och BOD7. För fosfor innebär det att alla månadens dagar måste inkluderas i medelvärdesberäkningen. Vid stora verk tas normalt dygnsprover (+ ev. helgprover) för att kunna kontrollera hur en ligger till med fosforn under månadens gång (kanske kompletterar en med en fosformätare online). Alltså kanske en har 31 dygnsprover en månad som analyseras. Ett vanligt fel, tror jag i a f, är att en sedan summerar alla dessa 31 P-koncentrationer och dividerar med 31. Detta är fel. En frångår då den flödesproportionalitet som måste hållas. Det rätta är att summera alla massflöden och dividera med det totala flödet. Det är dock oklart i SNFS 1990:14, tycker jag, om man tillåts att summera alla koncentrationer för de veckoprov (P-tot) och dygnsprov (N-tot och BOD7) som krävs och sedan dividera med antalet prover. Men så bör inte vara fallet.
Sedan är det ju det här med antalet signifikanta siffror. Till exempel, krav på 0,3 mg P/l är för mig krav på 0,34999 mg P/l, krav på 10 mg N/l är krav på 10,4999 mg N/l. Detta kan ha stor betydelse på de beräknade utsläppta mängderna under ett helt år. T ex om en tittar på utsläppet från ett verk som har ett medelflöde på 100000 m3/d, så kan det bakom det redovisade 0,3 mg P/l finnas ytterligare 2 ton P under ett år som har nått recipienten (mindre naturligtvis om lägre än 0,30 mg P/l har släppts ut). Naturligtvis ska en inte glömma bort att mätosäkerheterna är höga också.
