Den tolfte nordiska avloppskonferensen – tummen upp!

Idag avslutades den tolfte nordiska avloppskonferensen i Helsingfors (14-16 november). Konferensen lockade totalt 292 deltagare från Finland (128), Danmark (73), Sverige (56), Norge (34) och Italien (1).

Ett par långa dagar bland branschkollegor inspirerar och väcker tankar, frågetecken och utmaningar, nya kontakter knyts, namn kopplas till ansikten, gamla branschkollegor möts igen, det informeras om nyheter, det skrattas, det dansas och det hela slutar med att alla till slut får komma hem till någons hem, denna gång Helsingfors egna Viikinmäki WWTP :)

Jag har dock redan varit på detta avloppsreningsverk, så jag sitter nu och skriver dessa rader i väntan på att Sverigefärjan ska ta mig Stockholm och sedan blir det tåg imorgon hem till Lund efter att jag har tagit mig genom Stockholm city med min fina lilla hoj. Enligt Åkerman (2008) så ger tåg+båt till/från Helsingfors lägre CO_2,ekv-utsläpp än att ta flyget, i a f när en bor i Lund.

Min lilla hoj.

Detta var min första nordiska avloppskonferens, och jag är redan taggad inför nästa konferens i Sverige om två år (vart?). Konferensspråken är hemspråken, med svensk eller finsk tolk (funkade jättebra). Fyra sessioner var enbart på engelska. Sessionerna behandlade bl a läkemedel och miljögifter i avloppsvattnet, matavfallskvarnar, styr- och regler, rejektvattenbehandling, energi och växthusgaser. Själv höll jag ett föredrag om en studie för att beräkna och försöka minska koldioxidfotavtrycket (carbon footprint) för driften av Sjölunda avloppsreningsverk i Malmö.

De för mig mest intressanta och bästa föredragen var de om konsekvenser av köksavfallskvarnar, onlineoptimering av samsedimentering på Ryaverket (primär- och biologiskt överskottsslam), optimering av luftningen på Käppalaverket, organisationsfrågor, Deammon^® på Himmerfjärdsverket, sätt att förhindra struvitutfällningar samt producera struvit, termisk hydrolys med Exelys, metan- och lustgasutsläpp från slamlager samt Syvabs och Käppalaförbundets tillvägagångsätt att möta nya framtida krav och ökade belastningar.

Det är måhända en klyscha, men på mottagningen på Helsingfors stadshus i måndags sa vice borgmästaren: vi jobbar inte för att bli ”best of the world” utan ”best for the world”. Det tyckte jag vara bra sagt (sen vad som görs är ju ngt helt annat). Det känns som att Sverige som land alltför länge har levt på att vara ”best of” i många issues, men att diskussionen, framför allt inom politikern, har tappat att vi måste vara ”best for”.

Nu är det dags för mig att gå på båten med ett leende på läpparna med många goda minnen och ny kunskap i bagaget nynnandes på ”Små nätta moln, ser jag på min himmel, min himmel som är blå”. Dock kan även jag bli trött på för mycket avloppssnack, nu längtar jag efter min livskamrat och mina barn, men först ett dygn med Donatella Meadows. 

Vad ska vi göra med den lättillgängliga BOD:n?

Om man tänker sig att framtidens avloppsreningsverk sker med filtrering eller med kraftig förfällning för att maximera gasproduktionen och autotrof kväveavskiljning (deammonifikation i huvudströmmen), så är det egentligen enbart den lösta, lättillgängliga BOD som vi ska bli av med också. Ok, avskiljning av läkemedel och andra miljögifter kräver förmodligen andra reningsmetoder, men det glömmer vi för ett ögonblick.

Men vad ska vi göra med BOD:n? En kraftig förfällning exkluderar biologisk fosforavskiljning och autotrof kväveavskiljning exkluderar denitrifikation, vilket gör att vi inte har något egentligt behov av den lättillgängliga BOD. Anaerob rening för att generera metan verkar vara svårt vid låga temperaturer, utspädda vatten och dessutom innehåller utgående vatten höga halter metan (Cakir & Stenström, 2005). Mikrobiella bränsleceller (MFC) kan utnyttja den lösta BOD:n för elproduktion, men ett för utspätt vatten ger för dålig elproduktion. Om vi i en mikrobiell bränslecell samtidigt kan producera något nyttigt, som t ex alkalinitet till rejektvattnet (Modin et al., 2011) eller vätgas kan det kanske bli lönt i framtiden när bra och billiga elektroder finns på marknaden. Utnyttjande av membran eller adsorption för koncentrering känns väldigt avlägset.

Så ska vi även i framtiden utnyttja ett högbelastat aktivtslamssteg med kort aerob slamålder, förmodligen med en mindre inledande anaerob zon? Eller vi kanske snarare ska kalla det biosorption (Tan & Chua, 1997).

Kanske kan vi recirkulera en del av det utgående vattnet för att komma ned ytterligare i kvävehalt (då anammoxbakterierna inte kan ta bort allt kväve) eller klarar vi inte av att driva deammonifikationsprocessen med allt för låga utgående kvävehalter d v s att en utspädning inte är bra.

Ovanstående är i a f något som jag går och småfunderar på nuförtiden.

Är framtidens avloppsreningsverk kommunala? Det kan man också fråga sig. Vad säger Arkelsten?