Vad ska vi göra med den lättillgängliga BOD:n?

Om man tänker sig att framtidens avloppsreningsverk sker med filtrering eller med kraftig förfällning för att maximera gasproduktionen och autotrof kväveavskiljning (deammonifikation i huvudströmmen), så är det egentligen enbart den lösta, lättillgängliga BOD som vi ska bli av med också. Ok, avskiljning av läkemedel och andra miljögifter kräver förmodligen andra reningsmetoder, men det glömmer vi för ett ögonblick.

Men vad ska vi göra med BOD:n? En kraftig förfällning exkluderar biologisk fosforavskiljning och autotrof kväveavskiljning exkluderar denitrifikation, vilket gör att vi inte har något egentligt behov av den lättillgängliga BOD. Anaerob rening för att generera metan verkar vara svårt vid låga temperaturer, utspädda vatten och dessutom innehåller utgående vatten höga halter metan (Cakir & Stenström, 2005). Mikrobiella bränsleceller (MFC) kan utnyttja den lösta BOD:n för elproduktion, men ett för utspätt vatten ger för dålig elproduktion. Om vi i en mikrobiell bränslecell samtidigt kan producera något nyttigt, som t ex alkalinitet till rejektvattnet (Modin et al., 2011) eller vätgas kan det kanske bli lönt i framtiden när bra och billiga elektroder finns på marknaden. Utnyttjande av membran eller adsorption för koncentrering känns väldigt avlägset.

Så ska vi även i framtiden utnyttja ett högbelastat aktivtslamssteg med kort aerob slamålder, förmodligen med en mindre inledande anaerob zon? Eller vi kanske snarare ska kalla det biosorption (Tan & Chua, 1997).

Kanske kan vi recirkulera en del av det utgående vattnet för att komma ned ytterligare i kvävehalt (då anammoxbakterierna inte kan ta bort allt kväve) eller klarar vi inte av att driva deammonifikationsprocessen med allt för låga utgående kvävehalter d v s att en utspädning inte är bra.

Ovanstående är i a f något som jag går och småfunderar på nuförtiden.

Är framtidens avloppsreningsverk kommunala? Det kan man också fråga sig. Vad säger Arkelsten?